Hej igen!
Skönt att vara igång äntligen! Fast det ska jag erkänna, det var allt lite läskigt att trycka på "publicera inlägg" för första gången=)
Men nu fortsätter vi...
Jag blir hämtad från segelbåten i Smögen av Mia, en vän sedan många år tillbaka. Hennes föräldrar har husvagn inte allt för långt därifrån. Men det hade inte spelat någon roll om det inte var så, hon hade kommit ändå. Hon förstod att något var fel redan när jag ringde för några timmar sedan. Men hon säger inget.
I bilen påväg hem frågar hon hur jag mår. Magkatarr svarar jag. Hemsk magkatarr. Hon vet att jag ljuger och jag vet att hon vet.
När jag äntligen är hemma ställer jag mig framför spegeln. Fem ynka dagar tog det att förstöra allt. Jag som hade planerat allt så väl, varför blev det såhär? igen..
Veckorna innan seglingen hade jag lyckats hålla mig till strikt diet och kände mig i bätter form än på länge, maten som var inhandlad till seglingen var väl anpassad efter mina önskemål och ändå klarade jag inte av att hålla mig. Varför skulle just jag födas helt utan karaktär?!
Jag tittar på mig själv i spegeln. Bilden var inte alls den samma som för några dagar sedan. Jag var svullen nu, fylld av vätska, runda bleka kinder och så oändligt trött på allt.
Bilder flyger snabbt förbi framför mina ögon. Bilder från människor med frågande blickar när jag kommer ut med blanka ögon från de mest sunkiga toaletter längs kusten, ingen tvål, inget papper, meterlånga köer och allt för lång tid mellan städningarna. Smusslande av mat till båten när jag måste fylla på det jag ätit men inte vill att de andra tjejerna ska veta om. Kvällen när jag låg själv kvar i båten och åt när de andra var ute och hade kul. Var det verkligen såhär jag ville leva mitt liv?
Ska snart få lägga mig i min säng men först måste jag ringa hem.
Samtalet blir inte långt. Jag pratar med mamma och förklarar snabbt att jag fått lämna båten pga av magkatarren. Hon låter orolig. Att den magkatarren ska hålla i sig så, tycker du haft mycket problem med magen det sista, fortsätter hon.
Jag lugnar och säger att vila är det som behövs och dessutom så vet hon väl hur det blir med fem tjejer på en segelbåt, full fart hela tiden. Men oj vad vi haft kul!
Jag ringer och berättar mer om allt vi gjort imon lovar jag.
Hon låter lugn och vi avslutar samtalet.
Jag har inte alls haft kul. Men att ljuga bekommer mig inte det minsta längre. Det sitter liksom i ryggmärgen.
/Jenny
Bra gjort att ta detta första steg att skriva öppet om problemen! Även om du är anonym här (åtminstone för mig) skriver du ut till folk som läser. Hoppas du får stöd här och peppas till att klara dig ur detta. Jag har inte haft stora ätstörningar själv, även om jag är överviktig. Men känner flera anorektiker. Det är ingen lätt sak, men fortsätt kämpa. Fortsätt skriva av dej, jag lovar att det gör dig starkare!
SvaraRaderaKram
Usch vad jag känner igen mig i allt du skriver.. jag kommer följa din resa, har gått igenom en lång sådan själv men vet inte om jag någonsin kommer bli 100% frisk från alla sjuka tankar och beteenden, jag inser det nu. Ser fram emot mer läsning! Kram/J
SvaraRaderaÅ va söta ni är! Gott med peppande inlägg=)
SvaraRaderaJohanna, har du fått någon hjälp eller typ av behandling? längtar tills jag får börja skriva om den biten, lite mer upplyftande än det jag skriver om nu men ack så tuff den delen av resan med!
Kram
Nej jag fick ingen professionell hjälp. Jag tog tag i det själv när jag hade mått dåligt hela tonårstiden. Jag höll på och kräktes från 12- till 19-års åldern ungefär (Jag är 29 nu). Jag har fortfarande en del tankar kring mat och kropp som inte känns 100% sunda men jag lever ett bra liv, är mamma till 2 fina killar osv. Men det är en jättestor del av mig fortfarande och jag känner ju hur skört det är, lätt att man trillar dit men ändå är jag så mycket starkare nu. Jag berättade dock på gymnasiet (när det bara blev för mkt) för ett par kompisar och en lärare såg att jag inte mådde bra och hjälpte mig till skolkuratorn. Jag hade då redan slutat kräkas men för mig har det gått i perioder som varvats med att nästan svälta i max en vecka. Men mest kräkningar. Att läsa om din resa tar mig tillbaka till så många jobbiga minnen men allt har en mening, kanske skulle jag hitta hit just nu för att ta mig igenom alla minnen igen? Kram!
SvaraRadera