Förnekelsen talar

Hej!

Såg att jag råkat hoppa över ett inlägg men lägger ut det nu, samtidigt som det nya.

Jag är ute och badar när terapeuten ringer upp mig.
Hon frågar hur jag mår och jag svarar att jag mår bra. Konstigt hur bra på en sådan fråga har kunnat bli ett standardsvar, men det är klart, jag använder det på samma sätt sjäv, som en hälsningsfras helt enkelt.
Just denna gången kunde jag ju svarat ärligt men stressen över vem jag pratade med gjorde att jag helt kom av mig.

Det är en kvinna jag pratar med eller tjej passar bättre, trygg behaglig röst.
Planen är att vi träffas första gången utan att man betalar något, en chans att känna av varandra och se om jag kan tänka mig att fortsätta gå till henne.
Hon har själv erfarenhet av att leva med bulimi och mår idag bra. Instruktören hade redan berättat det för mig. Kunde inte låta bli fundera över hur hon såg ut, jag skäms för att skriva det med jag såg en ganska kraftig tjej framför mig. Det är min egna rädsla som talar, äta utan att spy, svaret är ju självskrivet.
Mottagningen ligger inne i stan så det är central och bra.
Vi bokar tid en vecka senare och lägger på.

Min vän som är med mig och badar frågar om det gick bra.
Visst gick det bra men det känns nästan lite pinsamt. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det men något i stil med att det känns som jag drivit upp en stor grej som jag inte riktigt känner att jag reder ut. Vad har jag hos en "prattant" att göra. Igentligen så är det nog inte så sort problem det här med maten.
Jag tror att det flesta i min bekantskapskrets skulle beskriva mig som väldigt glad och nära till skrattet. Ska man då inte få lov att må lite dåligt ibland? det skulle jag snarare se som ett friskhetstecken.
När jag idag sitter och tänker tillbaka på tiden när jag tog tag i min ätstörningsproblematik så är det återkommande tvekan på om man verkligen behöver hjälp eller ens är sjuk. Idag vet jag att det är förnekelsen som talar, oftast iallafall.

/Jenny